Men så ringer det…
Inatt hade jag jätte svårt att somna jag vred och vände mig halva natten. Nu förstår jag, jag var aldrig orolig för att åka till Afghanistan utan det är Makruyan som gör mig nervös. Jag hade flera drömmar men den jag minns bäst är när jag och baba befinner oss i hans kontor. Det är mörkt och vi har brottom med att få med oss viktiga papper eftersom vi ska fly. Jag vet inte vart vi skulle och varför, vi viskar till varanadra” vi kan inte fa med allt” om och om igen.
Som tur var vaknade jag av en lätt jordbävning vid sextiden och sen kunde jag inte somna om. Något som jag är väldigt bra på att göra annars, men nu fick jag gå upp och förbereda mig.
På förmiddagen skulle vi hålla oss till våran grupp men på eftermiddan skulle jag få tillsamans med dr Kamele och driverAli få åka till makeruyan.
Så efter frukost åkte vi till Zardozi som är en affär som sälger designade handverksprodukter främst av kvinnor som bodde eller bor fortfarande pa flyktingläger i tex Pakistan. Det är afganska flyktingar. Omkring 4miljoner afghaner lämnade sitt land under talibantiden de flesta till Pakistan men många också till Iran och andra länder. Alla jag har talat med har lämnat afghanistan under en tid de sanaste 20 åren.
Så när man handlar i den här butiken går en del av pengarna till kvinnorna. Det fanns mycket att titta på, mattor, tavlor, keramik, smycken och superfina dam och herr kläder. Jag köpte den här fina mössan. Nu kommer jag verkligen ha afghanistan nära mina tankar hehe.
Sen åkte vi till den berömda shoppen som Carl Bildt till och med besökte när han var här för en vecka sen. (Lars pa bilden) Bokhandlaren i kabul och hans shop. Nu var det i för sig hans soner som jobbade eftersom han tillsammans med frugan var i canada och spelade roulette enligt sonerna J.
Det var en liten butik med massor av böcker om afghanistan och även oväntat några om gi-metoden. Men jag hade svårt att titta i böcker när det fanns ett helt annat liv utan för shoppen och hade istället ansiktet fast klistrad på rutan.
Vi fick vara ute en del bland folk uppe i norr men inget i kabul så nu ville jag verkligen se människorna och bilarna. Det går inte att undvika bilarna, de är överallt.
Men så ringer mobilen och det är Rashid, han som planerar våra aktiviteter……
En helt vanlig syn i Kabul och något som gör att det svider ännu mer i ögonen är de lyxiga husen som de här fattiga människorna sitter vid.
