mot makruyan men minnet sviker mig
Så började vi gå mot bilen för att åka mot makruyan. Jag var fortfarande lugn, trodde jag i alla fall. Efteråt har de berättat att jag knappt kunde sitta still. Jag trodde jag visste vart huset låg vi hade ju åkt förbi bageriet som skulle ligga ca 100 meter ifrån huset. Det skulle inte bli så svårt och vi hade två timmar på oss.
Det finns en gammal makruyan och den sa kallade nya makruyan. Jag visste att vi hade bott på den nya och när vi närmade oss bageriet så stannade vi. Men det var mycket som inte stämde. Vägen intill gick inte till flygplatsen som den skulle. Det fanns ingen skola bakom bageriet. Jag kände en klump i halsen och för första gången sen vi gick av planet i Kabul kände jag en konstig rädsla i kroppen och den bara växte.
När vi bodde pa makruyan så hade husen inga nr och ingen av de jag hade pratat med som bodde samtidigt som oss i Kabul kom ihåg vad skolan hette och nu hade vi plötsligt inget att gå på. Men dr Kamele lugnade ner mig och sa att vi börjar med att söka upp ett av de tre skolorna som finns i nya makruyan. Sa vi hoppade in i bilen igen och åkte till flickskolan ferdozi. Jag började gå mot skolan men nej, nej, nej skolan låg konstigt till. Husen vid skolan var bara på fyra våningar. Det stämde inte för vi bodde på fjärde våningen och över oss bodde några andra sa det måste vara fem våningshus. Portarna såg också annorlunda ut. Jag kände inte igen mig, inte alls. För första gången på 20 år sa började jag tveka på mig själv och mina minnen. Tillbaka till bilen och efter en tyst stund i bilen började tårarna att rinna.
Ali chauffören och dr Kamele sa att mycket har ändrats men nej jag har ju sett det på bild jag vet att det finns hus som har samma typ av port som jag minns och var F-A-N finns bageriet. Ingenting stämde. Vi stoppade en kvinna och jag började beskriva det jag kom ihåg med min skakiga röst och ritade ner en enkel karta. Hon gissade på den andra skolan, så tillbaka till bilen.
När vi kom till nästa skola så kundejag knappt tro mina ögon jag kände igen mig. portarna var det samma och när man gick ut ur porten så låg skolan till vänster precis som den skulle göra. Men nu när så mycket stämde så började jag att tveka och jag kommer på mig själv leta efter fel och fel fann jag. Bakom vårt hus skulle det finnas två andra hus, nu fanns det bara ett. Skolan vid vårt hus minns jag som blå den här var rosa. Jag gick i en rosa skola och om det var den sa var vi på fel plats och jag kunde inte hitta hem från den rosa skolan. Det fanns inte heller en bageri det låg ett moské där. Jag vågade därför inte chansa. Jag bad om att få åka tillbaka till den stora vägen som ledde till flygplatsen. För att försöka titta från den vägen så tillbaka till bilen igen och nu började tiden att rinna ut. Jag ringde Baba då och hoppades på att han av någon anledning skulle kommit på namnet på skolan eller hus nr som inte fanns men jag var desperat. Han sa att han hade ringt andra men ingen kom ihåg. Jag började gråta. vad trodde jag egentligen. vi bodde där tills jag var sex år. Hur kunde jag tro att jag kunde hitta tillbaka efter så många år. vad tänkte jag på egentligen. Jag hade lyckats ta mig till Afghanistan. Kabul och nu nar jag var så himla nära så kunde jag inte hitta hem…och det var bara en timme kvar tills vi var tvungna att åka tillbaka till huvudkontoret….
