nu var jag hemma
Vägen från flygplatsen ledde fram till samma hus…. Jag var hemma och mina minnen från så många år tillbaka hade inte svikit mig utan, det kändes som ett prov och nu nar det var över kunde jag slappna av. Ännu en gång slår det mig jag står på samma plats om jag befann mig för 20 år sen. Men alla dessa järngrindar. Det fanns inte på vår tid.
Då var jag 5-6 år hade börjat skolan och visste inget mer än det liv vi levde. När jag nu stod där framför porten och visste mycket mer om vad livet kunde erbjuda började skulden växa inom mig, samtidigt som jag kände mig avundsjuk på den tiden då man nöjde sig med det man hade. Plötsligt springer två flickor förbi mig. Jag kunde inte låta bli att se mig själv i dem. Hur jag med de andra afghanungarna på den tiden sprang in och ut från porten, cyklade och lekte på gården..
Jag och mina föräldrar bodde på fjärde våningen och ibland orkade jag inte springa upp, då stod jag på samma punkt som jag står idag och ropade på daja.
Nu var det dags att gå upp för de där trapporna igen och aldrig har jag längtat efter att gå upp för trappor som jag gjorde nu. Och jag minns inte de andra våningarna det är som om jag har fått blackout för plötsligt står jag på fjärde våningen strax under vår dörr. Jag står kvar på trappan och dr Kamele knackar på dörren. Jag var så rädd för att de inte skulle släppa in oss så jag hoppades på att ingen skulle öppna.
Och ingen öppnade och jag bara stod där och stirrade på dörren och dr Kamele lät mig göra det. Jag vet inte hur länge jag stod och stirrade men när jag vänder mig om står det det sju åtta barn som har stått och stirrat på mig meddans jag har stirrat på dörren. En man på femtevåningen tittar ner på oss meddans han fixar med skorna. Han berättar att de vi söker flyttade från lägenheten för några dagar sen. Typiskt tänker jag och min blick dras till dörren igen. Under den tiden har dr Kamele berättat för den äldre mannen vem jag är och varför vi är där och plötsligt hör jag honom säga. ”Känner du inte igen mig Khazar”
