Nu var vi 10 personer  i rummet. Förutom dr Kamele och jag så satt hans fru och deras 3 barn.   Även hans barnbarn lekte i rummet. Deras son var jämgammal med mig och kom ihåg mig och några av de andra afghanungarna, han frågade speciellt efter dig Vahdat.  De kom också ihåg dina föräldrar speciellt din mamma som vid ett tillfälle vakade över deras sjuka dotter.

De berättade om hur livet blev efter att vi alla iranier lyckades lämna landet. Berättade om det helvete de har fått gå igenom de senaste 20 åren. Efter en stund började de prata med dr Kamele, då passade jag på att gå fram till fönstret. Ja! det var så här vår bakgård såg ut. Som jag minns det. Det var inte ofta jag stod och tittade ut som liten. Men vid ett tillfälle så kommer jag ihåg att jag stod länge och tittade och tittade och försökte förstå. Kanske är det därför bilden av vår bakgård efter så många år fortfarande är så klar.

(bild) En morgon så vankande vi alla av en explosion, på den tiden var det många men den här kändes nära trots det sprack inte våra fönsterglas som det hade gjort vid flera andra tillfällen. Den här gången var det något annat som bekräftade explosionen, någonting nytt. Det var människor, inte hela utan delar av de som var utspridda lite överallt. På gatan,  på väggarna,  på trädgrenarna.  Inte ens då var de i fred. Det satt fåglar och åt på dem. Förutom att ha vittnat om vad en bomb kan göra med människokroppar så var jag helt förstörd av att se fåglar som jag älskade efter kaniner äta kött. Jag stod länge den dagen och tittade och försökte förstå. Än idag när jag står och tittar ut så kan jag fortfarande inte förstå vad krig kan göra med människors liv.

Men så var det dags att säga hejdå, vi bytte nr och att få träffa de igen känns som en självklarhet. Det jag mest av allt ville nu eftersom vi inte hade så mycket tid kvar var att gå ner och filma vår dörr och kanske känna på dörrhandtaget.

Vägen från flygplatsen ledde fram till samma hus…. Jag var hemma och mina minnen från så många år tillbaka hade inte svikit mig utan, det kändes som ett prov och nu nar det var över kunde jag slappna av.   Ännu en gång slår det mig jag står på samma plats om jag befann mig för 20 år sen. Men alla dessa järngrindar. Det fanns inte på vår tid. 

Då var jag 5-6 år hade börjat skolan och visste inget mer än det liv vi levde. När jag nu stod där framför porten och visste mycket mer om vad livet kunde erbjuda började skulden växa inom mig, samtidigt som jag kände mig avundsjuk på den tiden då man nöjde sig med det man hade.  Plötsligt springer två flickor förbi mig. Jag kunde inte låta bli att se mig själv i dem. Hur jag med de andra afghanungarna på den tiden sprang in och ut från porten, cyklade och lekte på gården..

Jag och mina föräldrar bodde på fjärde våningen och ibland orkade jag inte springa upp, då stod jag på samma punkt som jag står idag och ropade på daja.

Nu var det dags att gå upp för de där trapporna igen och aldrig har jag längtat efter att gå upp för trappor som jag gjorde nu. Och jag minns inte de andra våningarna det är som om jag har fått blackout för plötsligt står jag på fjärde våningen strax under vår dörr. Jag står kvar på trappan och dr Kamele knackar på dörren. Jag var så rädd för att de inte skulle släppa in oss så jag hoppades på att ingen skulle öppna.

 Och ingen öppnade och jag bara stod där och stirrade på dörren och dr Kamele lät mig göra det. Jag vet inte hur länge jag stod och stirrade  men när jag vänder mig om står det det sju åtta barn som har stått och stirrat på mig meddans jag har stirrat på dörren. En man på femtevåningen tittar ner på oss meddans han fixar med skorna. Han berättar att de vi söker flyttade från lägenheten för några dagar sen.  Typiskt tänker jag och min blick dras till dörren igen.  Under den tiden har dr Kamele berättat för den äldre mannen vem jag är och varför vi är där och plötsligt hör jag honom säga. ”Känner du inte igen mig Khazar”

Det finns en gammal makruyan och den sa kallade nya makruyan. Jag visste att vi hade bott på den nya och när vi närmade oss bageriet så stannade vi. Men det var mycket som inte stämde. Vägen intill gick inte till flygplatsen som den skulle. Det fanns ingen skola bakom bageriet. Jag kände en klump i halsen och för första gången sen vi gick av planet i Kabul kände jag en konstig rädsla i kroppen och den bara växte.

När vi bodde pa makruyan så hade husen inga nr och ingen av de jag hade pratat med som bodde samtidigt som oss i Kabul kom ihåg vad skolan hette och nu hade vi plötsligt inget att gå på. Men dr Kamele lugnade ner mig och sa att vi börjar med att söka upp ett av de tre skolorna som finns i nya makruyan. Sa vi hoppade in i bilen igen och åkte till flickskolan ferdozi. Jag började gå mot skolan men nej, nej, nej skolan låg konstigt till. Husen vid skolan var bara på fyra våningar. Det stämde inte för vi bodde på fjärde våningen och över oss bodde några andra sa det måste vara fem våningshus. Portarna såg också annorlunda ut. Jag kände inte igen mig, inte alls. För första gången på 20 år sa började jag tveka på mig själv och mina minnen. Tillbaka till bilen och efter en tyst stund i bilen började tårarna att rinna.

Ali chauffören och dr Kamele sa att mycket har ändrats men nej jag har ju sett det på bild jag vet att det finns hus som har samma typ av port som jag minns och var F-A-N finns bageriet. Ingenting stämde. Vi stoppade en kvinna och jag började beskriva det jag kom ihåg med min skakiga röst och ritade ner en enkel karta. Hon gissade på den andra skolan, så tillbaka till bilen.

När vi kom till nästa skola så kundejag knappt tro mina ögon jag kände igen mig. portarna var det samma och när man gick ut ur porten så låg skolan till vänster precis som den skulle göra. Men nu när så mycket stämde så började jag att tveka och jag kommer på mig själv leta efter fel och fel fann jag. Bakom vårt hus skulle det finnas två andra hus, nu fanns det bara ett. Skolan vid vårt hus minns jag som blå den här var rosa. Jag gick i en rosa skola och om det var den sa var vi på fel plats och jag kunde inte hitta hem från den rosa skolan. Det fanns inte heller en bageri det låg ett moské där. Jag vågade därför inte chansa. Jag bad om att få åka tillbaka till den stora vägen som ledde till flygplatsen. För att försöka titta från den vägen så tillbaka till bilen igen och nu började tiden att rinna ut. Jag ringde Baba då och hoppades på att han av någon anledning skulle kommit på namnet på skolan eller hus nr som inte fanns men jag var desperat. Han sa att han hade ringt andra men ingen kom ihåg. Jag började gråta. vad trodde jag egentligen. vi bodde där tills jag var sex år. Hur kunde jag tro att jag kunde hitta tillbaka efter så många år. vad tänkte jag på egentligen. Jag hade lyckats ta mig till Afghanistan. Kabul och nu nar jag var så himla nära så kunde jag inte hitta hem…och det var bara en timme kvar tills vi var tvungna att åka tillbaka till huvudkontoret….

Nu när vi har kommit hem till guest housen inser jag var jag egentligen befann mig idag på förmiddan. Nu inser jag att jag verkligen gick i mina föräldrars fotspår. Ni lämnade er familj, land och kultur. Ni lämnade allt som hade någon form av betydelse och fortfarande efter 25 år har ni inte haft någon möjlighet att återvända. Ni visste inte om att det skulle bli så här det enda ni visste var att ni ville ge mig den möjlighet som ni inte hade, att tänka och uttrycka er fritt.

Och de stentrappor som du gick uppför som journalist Baba, går jag nu uppför som en journalist. Känner mig riktigt lycklig lottad men det är på tiden att jag inser att jag ÄR lycklig lottad och att jag kommer vara er evigt tacksamma. Ni gav upp er trygghet för att ge mig frihet.

Redaktionen låg vid Makruyan och det minns jag för du gick alltid till jobbet.  Vi möts av en hög byggnad som är rätt sliten, med andra ord den har klarat sig från att bli träffad av messiler och annat. På tredje våningen finns Hewad. Jag är inte själv utan Signe den andra journalisten i gruppen är också med mig. Nu har 40 minuter på mig att ta reda på vad som har hänt de senaste åren. Filma miljör som jag kanske känner igen och hitta någon som har jobbat kvar sen vi lämnade landet som kommer ihag mig. Så för första gången på 10 dagar sa jag att jag tänker inte vara tolk den har gången utan satsar på att göra detta till dig baba och sen måste jag ha lite kraft kvar till resan till Makeroyan. Det var ändå ingen ide att översätta jag kunde inte ens presentera Singne, jag hade glömt bort hennes namn.

Det såg inte ut som en vanlig redaktion. Det fanns en lång korridår och många smårum på varje sida. Tidningen har funnits i 59 år och baba, när du jobbade här var ni 120 anställda idag är det endast 29 kvar. Det har hänt en del. Vi besökte de olika rummen och sen bad vi om att få se tryckeriet. Nu trycker maskinerna dagens nyheter och samma maskiner tryckte dina texter för 20 årsen.

Vid ett av maskinerna stoden en man som hade jobbart där i över 25 år och när jag berättade vem jag var och att du hade jobbat där, blev han helt till sig och sa att han kom ihag dig, men som Vahid, ditt förra namn. Han bad om att få lämna ett payam, meddelande till dig . Innan vi lämnade byggnaden fick vi se den nya maskinen som hade invigts i veckan och sen var tiden ute. Nu hade jag en timme på mig att samla kraft för att åka till mitt gamla hus. Fast jag har nog samlat kraft sen den dagen jag bestämde mig för att återvända.

Som tur var vaknade jag av en lätt jordbävning vid sextiden och sen kunde jag inte somna om. Något som jag är väldigt bra på att göra annars, men nu fick jag gå upp och förbereda mig.

På förmiddagen skulle vi hålla oss till våran grupp men på eftermiddan skulle jag få tillsamans med dr Kamele och driverAli få åka till makeruyan.

Så efter frukost åkte vi till Zardozi som är en affär som sälger designade handverksprodukter främst av kvinnor som bodde eller bor fortfarande pa flyktingläger i tex Pakistan. Det är afganska flyktingar. Omkring 4miljoner afghaner lämnade sitt land under talibantiden de flesta till Pakistan men många också till Iran och andra länder. Alla jag har talat med har lämnat afghanistan under en tid de sanaste 20 åren.

Så när man handlar i den här butiken går en del av pengarna till kvinnorna. Det fanns mycket att titta på, mattor, tavlor, keramik, smycken och superfina dam och herr kläder. Jag köpte den här fina mössan. Nu kommer jag verkligen ha afghanistan nära mina tankar hehe.

 Sen åkte vi till den berömda shoppen som Carl Bildt till och med besökte när han var här för en vecka sen. (Lars pa bilden) Bokhandlaren i kabul och hans shop. Nu var det i för sig hans soner som jobbade eftersom han tillsammans med frugan var i canada och spelade roulette enligt sonerna J.

Det var en liten butik med massor av böcker om afghanistan och även oväntat några om gi-metoden. Men jag hade svårt att titta i böcker när det fanns ett helt annat liv utan för shoppen och hade istället ansiktet fast klistrad på rutan.

Vi fick vara ute en del bland folk uppe i norr men inget i kabul så nu ville jag verkligen se människorna och bilarna. Det går inte att undvika bilarna, de är överallt.

Men så ringer mobilen och det är Rashid, han som planerar våra aktiviteter……

En helt vanlig syn i Kabul och något som gör att det svider ännu mer i ögonen är de lyxiga husen som de här fattiga människorna sitter vid.

Khazar tillbaka i bilen där det är varmt och skönt.

Det har varit så jobbigt med alla barn som tigger och det är  så svårt att säga nej. Det handlar inte om pengarna utan ger men pengar till en så kommer alla andra och då syns det att det är utlanningar i bilen och då blir det farligt. Det man kan göra ar att ge pengar direkt när man börjar åka för då lämnar man platsen. De  här flickorna stod bara och tittade på men det fanns de som försökte ta sig in till bilen och som man fick på något sätt trycka ut. 

Men sen fanns det även de barn som fortfarande fick vara barn under vissa stunder.  Den här underbara grabben var en av dem, han gick bara runt och dansade för sig själv men medveten om att han fick oss alla att skratta.

En vanlig syn när vi passerade olika byar på vägen till norra Afghanistan

Ali som byter däck blev, som en extra pappa till mig.  Han berättade historier och skämt men även om hur livet har varit i afghanistan under den tiden jag har varit i trygga Sverige.

Vi fick punktering vid den har mannens hus, han kom fram på nåra sekunder och bjöd oss in pa chai.

Vi stannade i en by för att äta det mat som vi hade med oss och som alltid ska det vara chai efteråt. Det hade vi inte i bilen, då hade de har grabbarna sprungit hem och hämtat chai.

Idag var vi på den svenska ambassaden där de berättade mycket intressant om afghanistan som gör att jag nu förstar SAKs arbete bättre. Ett problem som båda har haft är att så fort man skickar en anställd på en utbildning så är portarna för anställdning hos ett annat företag borta. Från att ha fått 60 dollar i månaden till 4000 dollar. De som har det svårast är just de icke statsliga biståndsorganisationerna. Skulle du som arbetsgivare vidarutbilda din personal om de han köpas ut hur lätt som helst????

Sen finns det många som väljer att utbilda sig för att de lättare kan hitta en man. Så t.ex kommiten försöker oftast hitta kvinor som redan är gifta och inte tänker flytta för det är vad en kvinna gör när hon gifter sig, hon flyttar till mannens familj. Är de gifta, blir de kvar och jobbar i det område där Kommiten anser att det behövs utbildade tex barnmorskor.